Första simlektionen

Redan i omklädningsrummet började A gråta och med bestämd röst meddela att han inte ville börja simskolan. Jättebra, tänkte jag. *not*
Men jag gav mig inte utan pushade på honom in i duschen och ut i simhallen. Vi var några minuter tidig så han hoppade i den lilla basängen medan vi inväntade samlingen. Naturligtvis hann han få sig en kallsup och det slog lock i ena örat så det hela började väl inte särkillt smidigt.
Samlingen gick bra. Vi fick veta den information som gällde och samtliga 9 barn svarade "här" på frågan om de var närvarande.
Sedan var tanken att föräldrarna skulle sitta kvar på läktaren medan barnen följde med den jättegulliga simfröken. Där blev det STOPP!
Ja jag är ju inte den som ger mig så jag reste mig och med alla föräldrars blickar i nacken (eller var det min snygga rumpa de kollade in tro) så följde med A....lite halvt släpande efter mig i hälarna. Han vägrade sätta sig på golvet brevid basängen för att vara med i den gemensamma namnleken. *hm* Jag - iförd jeans och linne satte mig ner för att visa att SÅ HÄR GÖR MAN! A satte sig på en bänk alldeles brevid.
Fröken gjorde inte så mycket väsen över det utan fortsatte och blandade in honom i leken utan att han riktigt visste om det. *smart*
När det var dags för att kliva i badet så ville han inte längre vara med i simskolan. Han började gråta och BAD om att få sluta. Han VILLE inte!
Alltså.... här blir det jobbigt för MIG. För jag vill inte ge mig samtidigt som jag ser hur han sliter inombords. Såklart han vill vara med men allt som han känner sig osäker på avstår han hellre ifrån. Det vet ju jag. Och visst var jag förberedd på det men ändå så hoppas jag ju att det ska släppa någongång och att han rätt var det är ska kunna ta alla nya situationer på ett bättre sätt.
Vi blir sittandes på bänken medan de andra hoppar i badet. Jag pratar...puschar..."varnar" :-) Lovar nästan vad som hellst om han bara är med. Jag är övertygad om att ifall han bara vågar ta klivet och vara med så kommer det att gå jättebra resterande 11 - ELVA - gångerna.
Men inte. När första lektionen är slut så kommer fröken fram - som verkligen är världens bästa - fast hon max är 20 år. Hon tar med sig honom ner i badet och de gör tillsammans de lättsamma övningarna barnen gjort, för att han inte ska komma efter och för att han ska känna att det inte var så läskigt som han kanske trodde. Det går jättebra och han "växer" när han inser att: det här kan ju han! På frågan om hur vi kommer fortsätta så svarar jag att VI kommer vara här samtliga resterande 11 gångerna varesig han kommer i vattnet eller inte. Inte ska han tro att lite gråt ska få mig att ge vika (för visst vet han att det kan gå hem emellanåt - ja jag vet... jag är lite vek ibland). Men inte den här gången. Är man anmäld så är man med. Därmed basta!
I omklädningsrummet lovar han att i morgon... då ska han vara med.

I morgon är en annan dag... dvs IDAG... och ...ja, vi får väl se.