Vår dotter svär!

Vår dotter är en minatyr av en poliskonstapel. Men ändå så älskvärd av alla. Hon sprudlar ut de känslor hon har inom sig även om hon emellanåt kan bli lite blyg. Hon är snabb med att framföra "Bältet mamma!" Eller "A sa ett fult ord. Han sa faan .... det får man ju inte säga, eller hur!" Och så håller hon på. Tillrättavisar ALLA. På ett mycket gulligt flickligt vis.
Men den senaste tiden har hon fått ett rysligt humör. "-Likt dig" brukar J slänga ur sig bakom ett flinande ansikt. Och med humöret har svordomarna blivit fler.
När hon inte får som hon vill så kläcker hon medvetet ur sig följande:
"- Du e så jävla dum mamma! Så jävla jävla dum!" En jävelunge är du!"
(Ok, jättefina ord du lärt dig gumman. Varifrån skulle ajg vilja veta) Och jag svarar med min barska mammaröst:
"- Så där får du inte säga! Usch va ledsen jag blir när du säger så där! Arg får du bli men det är Absolut förbjudet att säga så där fula ord!"
Det resulterar i att hon med bestämda steg som låter HÖGT trampar in till sitt rum och slänger sig på sängen. Där gråter hon högt med Lilleskutttårar och det är oerhört synd om henne.
På nåt vis tycker vi det här är relativt underhållande. Det sker i samma följd varje gång. Och hon ger sig inte förränn vi går in till henne och pratar ut om vad som hänt och hon loooovar att inte säga så igen. Vilket vi vet att hon inte kan hålla eftersom hon verkar infinna sig i en trotsperiod just nu där hon testar oss.

Vi älskar henne!